I dag slog det till med full kraft. Jag och maken var på ultraljud och i mig växer vårt barn. Vilken känsla! Så abstrakt så... tja ... jag kan faktiskt inte riktigt förklara det. Vårt barn, vi har skapat ett liv.

Genast kommer tankarna- hur ska jag klara det här, tänk om Maken lämnar mig och barnet, kommer jag att kunna försörja mig då, hur går det med karriären, osv. osv. Och sen blir jag bara sååååå trött på mig själv för att jag ens funderar, det är ju vårt barn! Jag som trodde att jag inte kunde få barm, vad har jag för rätt att känna nåt annat än lycka?  Många tankar nu....

Shit vad allt suger för tillfället! Jag vet inte vad jag ska göra längre, känner mig helt off!

Jag bara vet att nåt är fel med barnet, jag bara vet det! Men när jag försöker att prata med S eller BM om det så säger det bara att jag är fånig. Börjar känna mig som ett psykfall!

Nu på morgonen har jag haft ett stort sammanbrott. Framför min chef. På grund av några jäkla ragator som jobbar i företaget. De lägger sig i allt jag gör. Jämt. Med spydiga kommentarer, överlägsen attityd och allmännt dålig stämning. De har inte alls med saken att göra! Bara en massa tyckande och tänkanden och gnäll.

Så nu sitter jag här själv rödgråten, illamående och förbannad. Chefen blev helt förskräkt av mitt utbrott och "blev tvungen att åka iväg på ett ärende". Jag ger upp!

Läser denna bok, mycket bra! Man känner igen sig och den känns jordnära. Inte så överhycklig (finns det ordet) som alla andra böckerna.

Känns konstigt. Jag bär på ett liv. Säger dom (BM + test) jag ser inget, jag kan ju må illa av andra orsaker, bli svullen av andra orsaker. Är detta på riktigt? Jag som var så säker på att det inte skulle gå, så gick det på bara två månader. Just nu skulle jag behöva någon typ av bevis att det finns en lilla liten där inne. Att det inte är något annat som är fel. Maken säger; ja men du har ju inte haft mens på 10 veckor. Jo sant. Men den kan ju försvinna av andra skäl och då kan det vara väldigt allvarligt.

Vill ha bevis - är otålig!

Inte så mycket att skriva om... Mår helt OK = Skönt! Börjar känna mig som en normal människa igen.

Min man är helt underbar!

I går gick jag hem vid lunch, mådde skit, ont i huvet, kroppen, illamående. Kommer hem och hittar en bluff faktura i brevlådan med hot om inkasso. Vet hur jag ska bestrida den, men jag blir så trött på allt sånt skit. Sover hela eftermiddagen och när jag vaknar vid 16.30 så är ingen make hemma. Hmmm undrar vart han tagit vägen. Kl. 17 kommer han hem med världens bukett med rosor, en stor godispåse och en present. Åhhhh!!! Massa plus poäng på älsklingen. Allt blev så mycket lättare helt plötsligt. Och i dag mår jag faktiskt inte lika illa J

Var hos vår kompis bil mekanikern i fredags och han bara skakade på huvet. Lämna in, framvagnsjustera och byt däck NU var hans order. Med ens tod maken det hela jätteallvarligt! Var på verkstan i morse. Dom hittade lite mer grejer, notan slutar på 10 500 kr, som hittat!

Hela helgen har vi tjafsat, om allt! Jag blir helt galen! Det känns som om han verkligen inte lyssnar på mig. Maken verkar köra på den här att om jag inte lyssnar behöver jag inte agera och då löser sig allt av sig självt! Känns inge kul alls just nu. Hoppas att allt blir bättre. Infektionen är i alla fall på väg att ge med sig.